Livet i teknosfären
Det finns många fler exempel. Det blir allt vanligare att folk inte kan göra någonting utan sina elektroniska apparater. Ska man på toa måste man ha mobilen med sig, i fall det kommer ett sms. Ska man ut på promenad måste man tvunget ha musik i öronen. Ska pedagogerna på dagis/förskola/skola lära ut saker till barn måste man tydligen "hänga med i tekniken" och använda surfplattor i undervisningen. Ska småbarnsföräldrarna göra annat överlåter man gärna ansvaret till nya barnvakten för ett par timmar - TV:n.
Jag skulle kunna babbla på i evigheter om detta men det ska jag skona er ifrån. Det har väl framgått att jag inte är särskilt positiv till utvecklingen. Nä, jag säger som Ingvar Oldsberg ( eller numera Kristian Luuk): Vart är vi (samhället) på väg?
Ja, det är så sjukt det där. Jag tycker att det är helt okej med mobil längre ner i åldern om det är "arv" från syskon och sådär, men att lägga pengar på en mobil till ett barn, som knappt kan ansvara för att vara hemma själv? Inte så rimligt. Vi köpte gemensamt en smartphone till min lillebror i somras. Han fyllde tolv och skulle börja sexan. Det är väl lagom tycker jag. Fast han använder den knappt till något alls.. så det är väl individuellt hur fast man blir, och när. Det är ju hemskt också att barnen i skolan ska känna sig utanför om dom sen inte har samma saker som alla andra barn... som typ en smartphone.
Nej, jag håller med helt. Jag börjar bli så himla trött på att man ALLTID ska hålla på med nåt. Jag har börjat sätta mig i köket ibland, tar en fika och bara sitter, tittar ut, tänker. Det är ju avkopplande. Om sambon då kommer hem ser han ut som ett frågetecken och undrar vad jag gör.
Brukar även strejka och ALDRIG ta med mig telefonen när jag är ute och går med hunden, förutom på kvällar.
Det är ju inte ett dugg konstigt att allt fler får stressrelaterade sjukdomar osv. Man ska ju alltid göra något, alltid vara kontaktbar och alltid ha koll på ALLT.
Oj. Nu fick du en hel uppsats här... men sånt där brukar jag också tänka på ;)
