helenagoeskarlstad

Funderar lite grann på kroppsvikt och liknande med tanke på det uppmärksammande programmet Biggest loser. Jag har sett reklam på stan och läst insändare i tidningar. Tydligen tittar folk på detta! Själv anser jag att sådana nedvärderande program ( tänk bara titeln) inte borde finnas. Hur kan deltagarna över huvud taget gå med på att ställa upp? Visst, en del kanske blir imponerade av att se hur mycket de kan minska i vikt och t.o.m. bli insprirerade av det. Men det jag inte kan förstå är hur man kan låta det gå så långt så man väger 150 kg. Det är ju inget man lägger på sig över en natt. Varför inser man inte långt innan att man äter för mycket, rör sig för lite etc. och börjar ta hand om sig själv och sin kropp?

 

På gymmet jag går till har det precis börjat två väldigt överviktiga kvinnor. Jag vet inte vad det är, men jag har svårt för riktigt feta människor. Det är så sorgligt att världen idag nu har fler överviktiga än underviktiga människor. Helt sjukt! Jag borde kanske vara "glad" över att dessa två kvinnor nu har pallrat sig till gymmet och i alla fall försöker. Men jag kan liksom ändå inte låta bli att tänka att de får skylla sig själva för att de ser ut som de gör.

 

Med detta vill jag absolut inte säga att alla ska sträva efter att vara smala. Vi har tillräckligt mycket av detta ouppnåeliga skönhetsideal överrallt i vår vardag. Alla är vi olika, några är lite knubbigare än andra och det är inget fel med det. Det är lugnt bara man ser till att röra på sig, och vara vaksam på hur ens kropp reagerar på mat, godsaker, träning, stress m.m. Se till att må bra helt enkelt! För jag tror i alla fall att väldigt få människor på allvar kan känna sig nöjda med sig själva och må bra när kroppen är stor som ett hus.