Om att (tränings) plåga sig själv
Inom idrottande är jag faktiskt ingen tävlingsmänniska. Det är många som tror det eftersom jag tävlar i gång och "tränar mycket" (vilken jag egentligen inte gör, men det beror förstås på vad man jämför med).
Idag var jag ute och sprang lite i Rudskogen. Tänkte jag skulle köra några intervaller , då det finns ett bra "mini-varv" för just detta. Det tar ca 3-4 min att springa. Eftersom det är så kort borde jag orka med minst fem stycken kan tyckas. Men icke. Jag var helt slut efter tre. I alla fall mentalt slut. Det sägs ju att när man är trött, ja då har man 50 % av kapaciten kvar. Det är något som jag aldrig lyckats begripa mig på. Hur är det ens är möjligt?
Jag tror förvisso att jag har betydligt bättre resultat i mig, än de jag visar. Men för att nå dit gäller det ju som sagt att man har en tävlingsdjävul och förmågan att kunna ta ut sig (alltså kunna klara smärta och kunna blockera mentala spärrar). Något som jag saknar. Hittills i alla fall.
However, den bästa träningen är den som blir av!
En av många gångbilder då jag ser lite lagom plågad ut.
Här i Eskilstuna på landskamp 2012, tror jag.
Kommentarer
Trackback
